anglavakt

Har trekvart for att sammanfatta vad som hant har de senaste par dagarna, vilket nog ar alldeles for lite utan att det blir for ytligt, men jag forsoker.

Skillnaden pa vad ett manniskoliv ar vart har nere och hemma ar sa stor att det inte gar att forsta. Tackar min skyddsangel som uppenbarligen passar otroligt gott pa mig att jag klaradfe mandag kvall sa bra som jag gjorde.

Tone och David hade ju flugit vidare till Kenya och Julie och jag skulle till Gurue i nordvastra Mocambiqie for att vandra lite i den fantastiska natur vi hort talas om dar. Vi satt(tack gud) i framsatet pa den pick-up som korde oss de sista 13 milen till gurue.
Vi satt och sov framatlutade sa jag vet faktiskt inte vad som hande (vilket jag idag ar otroligt glad for) men vi vaknar av att bilen sladdar fram och tillbaka over vagen och vi hinner knappt vakna till innan bilen valter over till vanster. Hinner tanka att det har gar nog bra for bilen hade hunnit bromsa upp ratt bra, kanner att jag hanger upp och ner innan jag plotsligt kan resa mig upp utanfor bilen utan att veta hur jag kom dit.

Lite omtumlad men utan nagra brutna ben och utan att ha slagit i huvudet ropar jag pa Julie for att upptacka att hon fortfarande ar i forarsatet, aven hon oskadd. Ser mig omkring och dar ligger manniskor och vaskor spritt over vagen. Hjalper en upp som ligger halvt under bilen innan vi kan konstatera att alla lever men dar ar tre svart skadade varav tva redan gatt in i chock.

Forfasande att se den ineffekivitet som nu visade sig. Det tog sakert fem minuter innan folk tog sig samman och fick upp de har manniskorna pa ett lastbilsflak for att kunna kora dem till sjukhus, ambulanser existerar nog inte i Mocambique. Skrammande att upptacka att trots att man vet att man ska fria luftvagar, sa var min skrack for att riskera att bli biten av en eventuell HIV-barare sa pass stort att jag inte ville banda upp munnen pa mannen med storst andningsbesvar.

Som tur var var sjukhuset 2 minuter bort sa dessa manniskor fick hjalp fort, men samtidigt sa undrar jag hur bra den hjalpen ar. Lakarna sag ok ut men resten av personalen visade en otrolig okunskap i hur man forflyttar skadade manniskor.

Som sagt, vi har klarad oss otroligt bra. Julie har ett blatt finger, jag har lite skrapmarken pa ryggen och diverse blamarken. Vi hade verkligen anglavakt.

Vi gick fran sjukhuset direkt efter att alla skadade hade blivit avlastade och fragade oss fram till narmaste hotell. Dar hander det nasta otroliga, efter att vi fragat efter rum och fatt veta att det var fullt sager en man till oss "Hi, do you remeber me?" Forst kopplar vi ingenting men sen kanner vi igen mannen som for 10 dagar sedan gav oss lift i sodra delarna av landet. Fragar efter Miguel som han arbetar ihop med, en portugisisk kille bara ett par ar aldre an oss, som vi larde kanna lite mer. En otrolig lattnad att se honom, stackars kille, men det var skont att ha nagon "man kande" omkring sig. Sov i hans rum och dagen efter tack och lov sprang vi in i en svensk och en norsk man sov arbetade precis bredvid hotellet. De lat oss lana telefon och ringa til forsakringsbolaget igen, gav oss mat, underholl oss pa eftermiddagen samt lat oss bo hemma hos dem nasta natt. NAgra ganger loser sig saker ratt bra.

Annas kanns det ibland som om den har resan ar gjord for att satta oss pa psykiska och fysiska test. Var tvungna att ta en chapa till Malawigransen igar, vilket inte var en sarskilt underhallande upplevelse. Hade sedan problen efter att vi "stmplat ut" fran Mocambique men inte kunde komma in i Malawi for att vi inte hade Visum... Fick lagga upp en psykologisk plan for att idioten (sakert psykopat) till chef skulle slappa in oss. Han kranglade helt sakert bara for att javlas med oss (ok man behover visum men eftersom han anda slappte in oss hade han ju bara kunnat gora det med en gang). Fran att han svurit over bibeln att vi inte kunde kommain i landet, vi skulle ha tva passbilder, ta till abassaden i MAputo blablabla andrades det till na kommer ni frannorge och sverige, da behover ni ju inget visum. Slutade med att till trots for att vi inte behovde nagot visum fick vi ett visum for en vecka dessutom gratis sa jag forstar ingenting...

NAsta pars var att fa ut flygbiljetter som gouda bokat at oss. Afrikansk effektivitet existerar inte, agnade 1,5 timme pa flygplatsen igar vilket slutade med att vi fick besked om att komma tillbaka dagen efter. Var dar halv nio, och forsta timmen agnades at att skriva ut vara biljetter (det kan ta otroligt lang tid, jag lovar). Sen ska man bara upptacka att bankernas linje ligger nere (vilket den oxa gjort dagen innan) sa vi kan inte ya ut pengar. vi gick gladeligen med pa att betala 5% extra for att dra visa kortet dirket, bara for att han sjalv ska upptacka att flybolagetslinje oxa ar nere. Nasta som sker ar att han ringer runt for att forsoka betala over telefon, da blir bagge vara kort rejected.

HAn foreslar en taxi in till stan men vi kraver en bil for att kunna ha en arlig chans for att hinna. Sa vantar man 15 minuter pa en bil...

min kort blir vare sig mottaget pa ett vaxlingsstalle eller inne pa banken (pa banken tog det 30 minuter innan de kom igenom sa langt att de upptackte att det inte fungerade). Julies fungerade men pa forsta stallet fick hon bara ta ut 500USD vilket inte var tillrackligt.

Skrek nastan hogt av gladje nar hon kunde fa ut mer pengar pa en annan bank, klockan var nu efter 11, vi var 15 km fran flygplatsen och flyget skulle ga 12.20. Nasta problem var att var chauffor gatt pa en liten promenad och inte var till att hitta, sen kranglade laset till bilen och det tog 5 minuter att oppna. Sen stoppar den idioten vid en resebyra "for att ga in och kolla nagot". DAr sprang JUlie ut och papekade att vi hade ganks lite tid...

Tillbaka pa flygplatsen kvart i tolv och da skulle det kranglas med att betala. Och nar vi val var klara klacke han ut sig att det ar en extra skatt pa 30USD/person. Som tur var hade vi det men dar tog mitt talamod slut. Annu lite fler papper att fylla i och sjalvklart pepe vi bagge tva i sakerhretskontrollen...

MEN allt ar efter omstandigheterna bra. Ar i Dar Es Salaam i Tanzania nu. HAr mott Tone o David. Aker till Zanzibar i morgon och tillbringar de sista tva veckorna dels dar och oxa i nationalparker. Total avslappning nu och forhoppningsvis utan fler problem. Till trots for att vi kan takla det mesta nu sa har vi ganksa stort behov av att inte gora nagot som helst nu! Vill dock inte aka hem, vilket vi sakert hade fatt gora om vi ville, utan ska njuta de sista dagarna har!

Kram, och oroa er inte for mig, nu har jag den latta delen av resan kvar!!

privatliv sokes ;-)

Hej igen!

Har forstatt att det kanske later som det gar val vilt till har ibland, men vill bara poangtera att allt ar under kontroll. Sattet att resa pa har i Mocambique ar VALDIGT alternativt i forhallande till vad vi ar vana vid men som skont ar har de allra flesta manniskor har en otroligt avslappnad och vanlig installning till allt.

Man gar dessutom aldrig sjalv pa den har on, var man an ser en turist ar den omgiven av en hel barnaskock, nagra hoppas saklart pa att de ska fa en krona eller tva, men de hanger pa aven om de vet att de inte far nagot. Generellt satt forundrar barna oss har, de klagar aldrig, grater inte nar de slar sig och kan latt sitta stilla i over en timme. Aven riktig sma babisar ar helt stilla i tillfallen dar vilken svensk unge som hlst skulle gallskrika.

Sjalvklart vacker vi uppmarksamhet som vita, men det ar faktiskt forst pa den har on som folk visslar efter oss, annars har det varit valdigt lugnt pa den fronten. Och har ar det anda mycket turister, sakert 30 st... Det ar ocksa intressant att marka att det spelar ingen roll om man tar av sig till bikini, det blir aldrig nagon obehaglig stamning.  Julie och jag reste sjalva fran Inhassaro till Quilimane, sa vi vet att det gar bra, och den turen kravde lite mer energi an vad nastkommande del kommer att gora.

Aker vidare med chapa till Nampula (dar vi ska halla ordentligt i vara vaskor denna gang) har om ett par timmar, ska bara turista lite till forst. I morgon aker vi med tag vasterut och hoppas pa att kunna komma helt till Gurue samma dag, det ska uppenbarligen ska vara otroligt vackert. Sa om 3-4 dagar korsar vi kanske gransen till Malawi, som ska vara otroligt utvecklat i forhallande till det har (vilket val inte ar sa svart...). Raknar med att agna nagra dagar dar (beror pa hur lang tid det tar att resa igenom) innan vi snabbt forflyttar oss med buss upp genom Tanzania mot nationalparkerna i norr.

Tone har det battre, hon hade tyfus och inte malaria, men de sager hon ska bli frisk snart sa vi ar mycket lattade!

Nu ska vi ut och titta pa fortet har pa on, det har varit stangt de senaste tre gangerna vi varit dar. Missade var "guide" har i morse, en kille som skulle visat oss runt, men vi springer nog in i honom igen, vi brukar gora det bara vi gar utanfor dorren ;-) Ryktena om vad vi gor har pa on gar ratt snabbt och det ar forvanandsvart manga som kan mitt namn. Privatliv ar nog inget som existerar om man bor pa Ihla de Mocambique!

Precis, nu dok han upp har pa internetcafet sa vi ska val ut och turista. Ganska bra att kunna utnyttja lokalbefolkningen aven om det ar ganska underhallande nar han berattar om historiska handelser i presens, det tog ett tag innan vi kopplade det...

Manga kramar fran mig!

 

Det ar otroligt vilken skillnad det ar pa livet for folk pa detta jordklot.  Och vi ska verkligen forsta hur bra vi har det. Haft ett par hektiska dagar da Tone insjuknade i malaria faktiskt samma dag vi kom hit till Ihla de Mocamnbique, mnen hon kom inte under behandling forran dagen efter. Febern steg under dagen till40,0 och vi fick hjalp av en nastan engelsktalande kille att forklara for lakaren pa sjukhuset vad som hant. Sjukhus och sjukhus, det har ar en gammal hamnstad som tidigare varit huvudstad sa det ar valdigt pomposa byggnader men det var inget pompost over inredningen dar... Enskitig sang och ett skrivbord i ett stort rum och man kan ju inte pasta att lakaren gjorde en grundlig klinisk undersokning men diagnosen var nog riktig.

Forsakringbolaget har dock varit fantastiskt! Fran det att vi kontaktade dem tog det mindre an tva timmar for dem att arrangera att det nastfoljande dag (idag) landade ett litet privatplan ala "flying doctors" med lakare och sjukskoterska fran sjukhuset i Nairobi for att flyga Tone dit for vidare vard. Under de timmarna hade de dessutom hittat en portugisisk tolk sa att lakaren i Danmark kunde kommunicera med lakaren som behandlat Tone har. 

Ingen bra kansla att se Tone flyga ivag, men David var med i allafall,   hoppas hon kryar pa sig snabbt sa om hon inte valjer att aka hem kan mota oss i Tanzania om en dryg vecka. Dessvarre talde hon inte tabletterna hon fatt sa igar kvall vara ocksa en pars da hon lag helt utslagen och skakade och kanppt hade ork till att prata. Som tur var kunde hon fa upp tabletterna igen och sen blev det battre men natten var nog rent ut sagt javlig for henne. Dock en trygghet att vi kunde ringa Goudas lakare akut och fa hjalp pa "eget sprak". Det ar nog en intressent mobilrakning jag far snart da vi aven var tvungna att anvanda mobilen idag da den "allmanna" telefonen har dog i formiddags...

MEN allt ar i alla fall bra med mig och Julie som nu blir kvar pa Ihla de Mocambique nagra dagar och hoppas pa att vi ska klara oss fran fler sjukdomar eller stolder.  Det kanns anda skont att veta att man far sa otroligt mycket hjalp hemifran nar nagot hander. Vi ser fram emot att njuta solen har och sen se hur Malawisjon ser ut...

Skriver  mer i morgon, vill garna beratta om folket pa den har on for har ar en helt speciell stamning som nog ar svart att hitta pa andra stallen.

 

I´ve met Jesus, and he was black

En vecka i MOcambique och vi har sett otroligt mycket. Enda sattet for ossatt ta sig genom landet ar med buss/minibuss/bil och da vi nu (antligen!!!!!)  ar pa Ihla de Mocambicue har vi lagt 2000 km bakom oss sen sist. Maputo-Tofo-Inhassaro-Chimoio- Quilimane-Gilé- Ihla de M........det var ett aventyr som nog helst ska censureras for narmare delar av familjen ;-)
 
Allt har gatt forvanansvart bra anda, till trots for att man aldrig aldrig aldrig kommer sa langt pa en dag som man hoppats. Klarat oss helt utan obehagliga upplevelser till idag i Nampula dar vi skulle byta fordon och nan snodde Julies lilla vaska. Kamera, telefon och tyvarr en liten bok med massa info hon samlat.  JAg sjalv satt sedan och grat en timme pa minibussen hit for att mitt "moneybelt" med pengar, pass och "pilletten" var borta. Vacker lite uppmarksamhet  i ett land dar man inte visar sa mycket kanslor offentligt... HAde i det narmaste gjort upp en plan hur jag skulle kunna ordna nytt pass och sparra visa kortet, men som tur var hittade jag det. Satt utanpa byxorna men under bade fleecejacka och regnjacka som jag knutit runt midjan.
 
Joda, klader har man anvandning for nar man reser har. Sista tva dagarna har varit ratt harda. Startade gardagen med att testa vart talamod med att sitta och vanta 2 timmar och 45 minuter pa att det skulle fyllas upp med folk sa vi kunde aka. Holl pa att bli fast i Macuba for det ar i stort sett ingen transport som gar efter kl 14 och vi var ju liiite forsenade. Fick "hjalp" av en som kunde lite engelska tillbaka till den stora vagen men sen stallde han till problem. Planerade att lifta vidare (vilket ar det helt klart smidigaste sattet att ta sig fram ibland, forlat mamma) men han fick alla att saga priser 15-20 ganger sa hoga som kunde vara normalt. Slangdde oss till slut pa en "buckie"  som kordes av en vit man bara for att komma fran byn som borjade bli smatt otrevlig. Hade otrolig tur och fick aka med sakert 20-25 mil till Gilé, som ligger langt fran huvudvagen. Fantastiskt att ligga bakpa flaket (forlat igen, mamma) och titta pa en magnifik stjarnhimmel efter att ha akt igenom ett helt annorlkunda landskap an det vi sett tidigare. Vi delade flaket med 5 gruvarbetare som jobbade for den har mannen och de var ganska halvdragna-helfulla men otroligt glada och vanliga. Akte runt och slappte av de har manniskorna vid deras hem och det var en otroligt harlig upplevelse, sma barn som bara star och tittar pa en (och en unge som borjade galltjuta nar han sag Julie och hans syskon fick ga undan med honom). Blev bjudna pa kvallsmat av den har mannen pa restaurangen bredvid dar vi bodde och fick sova 2 timmar innan dagens tur borjade.
 
Normalt gar "chapa" (minibusstaxi)  vid 5-6 pa morgonen, men fran den har byn gick det lite tidigare an sa. Kvart over ett bankade det pa dorren och vi blev vackta for nu var chapan dar. Vi hade nog forvantat oss en minibuss men fick i stallet kravla upp pa ett lastbilsflak. Da ar det bara att dra fram trojor, jacka, sovsack och filt. Alltsa ofta ar det behagligt att sitta utanfor och sa ocksa denna gang for till trot att de saljer mycket tval och parfymer i det har landet sa ar det uppenbarligen ingen som anvander det. Ursakta, men folk stinker verkligen nagot fruktansvart! Det var ganska behagligtforsta timmen, men ni kan kanske sjalva tanka sig hur man kanner sig efter att ha suttit 8 timmar pa en drickaback som nagon skulle ha med ihoptrangt med ca 60 andra manniskor. Det var sa trangt att ens ben satt fast :-) Hade otrolig tur med en kille som satt bredvid mig och holl en arm pa min rygg sa jag behovde inte tanka pa att parera guppen i vagen, det gjorde han.  Otroligt gulligt, for det var av ren omtanksamhet och ingen baktanke (inte som han visade nagot av i alla fall). Satt och halvsov i ganska obekvam stallning till solen gick upp vid 6.
 
I Nampula sjonk stamningen i sallskap med blodsockernivan iom Julies vaska men vi kom till slut pa en chapa modell stor men med ovanligt for manga mannsikor (jag har raknat till 23 i annan vi akte med men det har var sjukt manga) i alldeles for hog temperatur. Har man provat det nagra ganger forstar man varfor vi foredrar att sitta ute. Till var stora lycka verkar den har lilla on vara valdigt mysig och antalet turister ar enormt. Vi motte hela 7 stycken pa vagen hit till internet vilket ar 7 ganger sa manga som vi sett sen vi lamnade Tofu for nastan en vecka sedan. Har mott 1 turist, och det var en rundresande Australiensare pa ca 60 ar... Och vita "lokalbor" manniskor vimlar det inte heller av direkt.
 
Ska ner och slanga mig i havet nu, fortsattning foljer med berattelser om overnattning pa stranden, liftning i  lastbil med ol, vin och sprit, lokala utestallen, och om hur Mocambiques manniskor verkar vara... och om Jesus for det glomde jag visst nu :-)
 
Det kanns ialla fall bra att antligen ha natt vart "delmal" helskinnade och vi blir har nagra dagar nu innan vi ska ta stallning om det blir tag till Malwi eller flyg till Tanzania.
 
Ciao!
 

Skulle saa garna vilja skicka nagra ogonblicksbilder fran mitt liv paa resande fot...

Kanslan av att lopa ut i Indiska oceanen efter att ha suttit sex timmar paa buss.
Eller att sitta med handen framfor ett immobiliserat lejons gap for att kontrollera respirationen.

Symco var otroligt bra, att prata med folk fran hela varlden och se hur mycket man har gemensamt, man kommer paa sig sjalv med att titta runt och konstatera att vi AAR verkligen fran saa olika stallen. HAr fatt se och kommit i narkontakt med flera av de stora djuren och gladjer mig otroligt mycket till att trakassera er med bilder!

HAr ocksa fatt mer inblick i den Syafrikanska historian och kultur, och bara att se de otroliga skillnaderna pa fattig och rik har genom bussfonstret ger intryck som ar svara att glomma. Att leva ciciliserat har och ciciliserat i Sverige ar langt ifran samma sak.

Svart att tro att det finns manniskor som svalter i Sydafrika, eller sa ar det lattare att forsta efter att vi har varit dar. Det som overraskade oss alla var de otroliga mangder med mat vi har stoppat i oss. Buffér till lunch OCH kvallsmat manga av dagarna och alltid desserter. Till viss del har det varit lyxigare an vad man kunde tro, lite onodigt for oss som ar vana att laga var egen mat och pa ihop pa "skolresor"...

Sitter i Maputo i sodra Mocambique nu, hittintills har allt lost sig utan att vi behovt lyfta en finger. Allt vi onskar kommer i uppfyllelse, Julie sa i forbifarten pa bussen hit att hon ville se "save the last dance", undrar fortfarande om nagon horde det, men en timme senare visar de just den filmen. Nar vi klev av bussen pa en gata nagot okant stalle i MAputo star en representent for just det hostelet vi tankte hitta.

Julie och jag har spatserat runt i staden idag, hade lite problem med att hitta ett Supermarket men nar vi val kom dit fick vi i alla fall utdelning, mitt over mjolkdisken stoter vi pa en man som jobbar pa norska ambassaden har. Stackarn fick genast svara pa alla vara fragor som vi hade inklusive var Julie kunde kopa nya underklader da hennes ligger kvar i Sydafrika. Denne man var sa vanlig att skjutsa oss till ett kopcentrum 20 minuter bort, vilket inkluderade sigthseeing av olika delar av Maputo samt ytterligare ett krisnummer vi kan ringa om nagot gar galt. Han slappte sedan av oss nere vid stranden och forklarade hur vi skulle ga hem. SAtt och njot solen ett tag innan vi fragade listade ut var vi egentligen var. Vilket ju sjalvklart var det enda stallet pa var stadskarta som de pa hostelet sagt att vi inte borde ga ens i dagsljus. Ups.

Tror det loser sig med att resa norrut. Besokte aven svenska ambassaden har idag eftersom vi anda var utanfor och bade de och norrmannen menar att det ar mojligt utan allt for stora problem, forutom just vid gransen. Men det finns ju mojligheter som vi last om, och da borde det finnas fler idag, eftersom var fyra ar gamla lonley planet hittintills har haft fel pa flera punkter i forhallande vad som faktiskt finns har... Ska ringa tillbaka till en pa den svenska sa skulle han ha pratat med en som just gjort en liknande resa som vi ska gora.

Aker vidare till Tofo i morgon, turiststalle vis kusten och dar blir vi nog nagra dagar.

MAssor med kramar och hoppas att ni har lite sol i Sverige!!!